Såhär är det, detta är inte lätt för mig och skriva kan jag säga men just nu så känner jag för att öppna mig lite, det är min blogg och jag är människa och har ett liv som kan gå nedåt ibland precis som för alla andra människor. Så såhär är mitt liv för tillfället, här får ni veta just min nedgång om ni vill och vad som pågår i mitt huvud just nu, jag vill bara skriva av mig för det är skönt att lufta för en gångs skull och jag tror att det är en del av ett försök att börja må bättre igen, nämligen att man faktiskt berättar (även om jag inte just nu berättar själva problemen så säger jag här att jag inte mår bra, vilket för mig inte heller är lätt för jag tycker inte om när andra känner att de måste finnas där för mig), så hursom så behöver jag absolut ingen respons. Utan detta är bara jag som vill skriva av mig, och om ni vill så får ni också kika in i min hjärna, ja jag tror ni förstår mig.

 

 

 

Jag behöver ingen som tycker synd om mig, utan snarare tvärt om, bara är som vanligt, är på bra humör om du är på bra humör, och är det, även om inte jag är det för det gör det bara lättare för mig att också bli glad. och bara vet om att jag försöker varje dag, vissa dagar är bara lite tuffare.

Jag behöver hjälp att ta tag i mig själv och hjälp att börja må bra igen, påriktigt.

 

Just nu behöver jag dig mer en någonsin för du, förstår mig och du är den personen som är på det här sättet, du tycker inte synd om mig och du ser inte på mig som tjejen med problem, du vet hur du ska prata med mig och hur du ska hjälpa mig. Du ser mig inte som jobbig för du vet att jag innerst inne är samma gamla Emilia, jag försvinner bara ibland men försöker fixa mig själv på egen hand, kan bara behöva lite stöd ibland, men inte för mycket, för mina problem ska fortfarande vara mina egna, du kan bara ha en hand där ifall att om du vill, men mer begär jag absolut inte och vill heller inte ska finnas där. 

Det var därför jag ringde dig för du sa till mig, att allt detta gör du utan konstigheter för du är min vän och det är det du är till för. 

 

Till min bästavän:

 

Jag sa till dig i telefonen att jag ofta skrattar men skratten är falska ibland på nått vis, innom mig ligger en ledsamhet och gror, men som jag inte vet vad den och beror på. Vad ska jag göra? Jag vill vara glad igen, jag vill kunna skratta så att jag nästan viker mig av glädje och får magknip i flera minuter efter, påriktigt. Som förr. Jag vill vara den där tjejen som alltid var glad, inte hade några bekymmer och skojjade och kunde garva åt allt och inget. Som förr. Var e hon nu? Fanny hjälp mig, jag orkar inte längre. Jag orkar inte gråta mer. 

Svaret: Jag har sett på dig att du inte mår bra, du är inte genuint glad längre, om du förstår vad jag menar. Du har på sista tiden laggt på en mask som inte ens jag kan tränga mig igenom, du låtsas liksom vara glad. Men nu har du berättat allt och jag vet nu.

Du kan inte ta allt på en gång, men med små steg i taget kommer du att klara det. Jag finns alltid där, du är ingen börda, glöm inte det. Ring precis när du vill. Du kan tynga ner mig med dina probelm för att jag vet att om jag själv hamnar där någon gång, så är det du som alltid finns där. Jag ska hjälpa dig. Älskar dig.

 

Dessa ord är ord som inte går att beskriva. Den tomhet och ensamhet jag kännde innan detta samtal var obeskrivlig. Men så fort vi laggt på är det som att du sytt igen alla mina sår. Jag vet att det är en process, och det kommer ta tid och tiden kommer vara en berg och dal bana. Men jag ska försöka, jag ber om ursäkt för att jag kanske sprider dålig energi, eller inte är som förut, men jag försöker hela tiden att komma på fötter, eller iallafall från och med nu.  De vet du iallafall, och de vet jag att du vet. Så tack för att du finns och alltid är där och accepterar att jag nu inte är som förr. För jag är rädd, att förlora de jag har, de jag kan få och mig själv. Jag behöver dig nu mer än någonsin, min kära bästavän.